Högmässan klockan 11 på söndagar är i kris.
Vill man göra det enkelt för sig ser man de dåligt besökta söndagshögmässorna som ett andra mått på det medlemsstatistiken visar: Svenska kyrkan krymper.
Når man inte längre i analysen än så här, att det handlar om strukturella förändringar så bär utvecklingen av mot fortsatt tynande och marginalisering av kyrkan.

I den kyrkliga traditionen är gudstjänst på söndagar odiskutabel. Men det samhälle som formade högmässoordningen såg helt annorlunda ut än dagens.
Sedan decennier är söndagen familjetid. Det är mycket som ska hinnas med både av allvar och arbete i hemmet tillsammans, och av avkoppling, upplevelser, sport och lek.

Högmässa strax före lunch, som delar dagen – mest radikalt de få ljusa timmarna vintertid – har svårt att konkurrera. Som vi skriver i granskningen av gudstjänsten i denna tidning: inte ens de kyrkligt förtroendevalda och anställda går alla i högmässan.
Det är en fråga om kvalitet. Dåliga predikningar och slentrianmässig inramning och liturgi bidrar till högmässokrisen. Framsynta församlingar har satsat på sina gudstjänster. Men det är naivt att tro att ens publikfriande ska göra högmässan klock­an 11 till ett söndagsalternativ för de flesta svenskar. En sådan satsning är dömd att misslyckas.
Samtidigt är det ett slöseri att söndagsgudstjänsten ska vara den främsta exponenten för prästernas intellektuella arbete och förkunnarförmåga. Att efter några arbetsdagar med predikan tala för en handfull är demoraliserande. Det vittnar åtskilliga präster om.

Det finns ingen anledning att bara bedriva försvarsstrid kring söndagshögmässan klockan 11. Frågor om tro och livshållning är inte marginella, trots att vi är ett av världens mest sekulariserade folk. De stora kyrkliga festerna fyller kyrkorna, och gudstjänster på andra tider och andra dagar i veckan samlar många, numer betydligt fler än söndagsgudstjänsterna.

De som vill slå vakt kring söndagshögmässan klockan 11 står på traditionens teologiskt fasta grund. Men den har också ett maktperspektiv: den gemensamma bekännelsen från en inmönstrad menighet hade en auktoritativ och disciplinär poäng i det fördemokratiska förmyndarsamhället av Gustav Vas­as och Axel Oxenstiernas snitt.
I dag är bekännelsen min och gemenskapen kan inte beordras. Det är ytterligare ett skäl till att ompröva modellen med en huvudgudstjänst en omöjlig söndagstid.
Utveckla gudstjänstlivet och gudstjänstformerna. Hämta inspiration från de kyrkor som har ett friare gudstjänstliv. Och släpp fixeringen vid söndag klockan 11. Låt huvudgudstjänsten finna andra tider och dagar.

Anders Ahlberg

 

Rekyl 1: Tröskeln till högmässan gigantisk

Här kommer en självbekännelse. I söndags vid högmässotid körde jag ett hårt träningspass på gymmet. Det är sant som Anders Ahlberg skriver, att för många av oss är tröskeln till högmässan gigantisk. På helgen ska allt hinnas med.
Orsaker till mitt låga högmässofirande kan vara att jag inte känner mig hemma i en församling. Eller att jag inte har gett en församling chansen att bli hem­ma i mig. Då beskriver jag mig ändå som troende och kristen. Jag kan liturgin och jag älskar att sjunga psalmerna. Men när jag väl går blir jag irriterad över liturgisk tafatthet, fromma floskler eller frånvaron av intellektuell spänst. Jag kan få en pockande lust att skrika svordomar för att bryta fromlerierna. Så jag avstår hellre och tränar i stället.

Och jag är inte ensam. Centrum för Samtidsanalys gjorde förra året en värderingsundersökning om tro och andlighet. Den visar att 15 procent av svenskarna beskriver sig som aktivt troende. Av dessa firar var fjärde person aldrig eller väldigt sällan gudstjänst. Det är inte privatkristna i nyandlig bemärkelse utan personer som bekänner en kristen tro.
Trots detta vill jag inte släppa söndagarna klockan elva. För de människor som firar söndagsgudstjänst behövs de. På många ställen runt om i landet fungerar gudstjänstlivet utmärkt och det gäller då att inspireras istället för att lägga ner den institution som söndagshögmässan ändå är.

Susanne Wigorts Yngvesson

Rekyl 2: Kyrkor med förkunnelse - dit kommer man

Problemet är inte tiden – högmässa söndag 11. Vid den tiden är det inte svårt att samla folk till hundutställningar, loppmarknader, friluftsaktiviteter och utflykter. Problemet är att den söndagliga gudstjänsten, måste byggas av människor som har gudstjänsten som sin första prioritet. Länge har Svenska kyrkan byggt på evenemang för att ”locka” människor. Det är dyrt och arbetskrävan­de.
De som nu behöver värnas är de självgående kyrkokristna. De som oavsett när församlingen firar gudstjänst kommer därför att de vill fira – just gudstjänst.

Svenska kyrkan måste tro att det finns ett värde i kyrkans liturgi och förkunnelse om Jesus Kristus som är av betydelse för alla människor. Om inte kyrkan tror på sin egen gudstjänst kan den läggas ner. Undersökningar visar att de kyrkor där förkunnelsen är central, och där liturgin bygger på kyrkans rika erfarenhet är de ställen där gudstjänstlivet frodas – även när gudstjänsten firas kl 11.

Annars känner jag en professor i kyrkohistoria som konstaterar att den optimala tiden för högmässan är söndag 17.15. Flytta gärna högmässan dit. Men bygg gudstjänsten med självgående kristna.

Bo Brander