Han sliter av sin långärmade skyddströja och slänger sig ned i skuggan av sockerrören. Jag orkar inte. Den svettiga undertröjan är randig av kroppens salter. – Gör vad ni vill. Kalla på förmannen. Sparka mig! Jag fortsätter inte”.
Ett citat ur Göteborgs-Posten den 24 juli, som gjorde ett reportage om brasilianska etanolarbetare. I Kyrkans Tidning 31–32/ 07 tycker handelsminister Sten Tolgfors att vi ska importera etanol just därifrån.
Jag brinner för rättvis handel. Varför ska inte de brasilianska arbetarna ha skäliga arbetsförhållanden, varför ska inte de ha skäligt betalt? Jag mår illa när jag läser de sex sidorna i GP.
Maria Aparecida de Moraes Silva, professor i sociologi vid delstatsuniversitet i Sao Paulo, Unsep, har ägnat större delen av sin forskning till att undersöka arbetarnas situation. GP förmedlar följande av hennes siffror, uppgifterna gäller per dag:
Produktion per person: 12 ton, antal slag med macheten för att slå ner sockerrören: 9 700, antal rygg-och knäböjningar: 6 630, Vattenförlust: 8 liter, lön: 59 öre.
Vad brukar vi kalla sådant? Slavarbete, kanske. Vi tror att slavarbetet är avskaffat, men är det inte, det ser bara annorlunda ut. Förr var det öppet, nu är det dolt, ingen vill erkänna det. Förmännen tycker att de är besvärliga, trots att de arbetar med livet som insats.
Ett sista citat ur GP: ”En sockerarbetare studsar omkring som om han blivit biten av en skallerorm. En kollega rusar till undsättning och tar ner honom på marken. – Helvete, inte nu igen, skriker kollegan och försöker lugna grabben. En 18-årig gästarbetare med ring i örat, har fått kramp och måste hålla sig stilla så muskelsammandragningarna inte går mot hjärtat”.
Sten Tolgfors tycker att tullarna ska bort, så att vi kan få billigare etanol. På vems bekostnad? Att införa maskiner skulle göra etanolen mycket dyrare. Kanske den inte blir så mycket billigare än i Sverige, där vi har maskiner i överflöd.
Många med mig grät när vi läste artikeln i GP.
Anne Bengtsson
diakon, Gullbrandstorp
Jag brinner för rättvis handel. Varför ska inte de brasilianska arbetarna ha skäliga arbetsförhållanden, varför ska inte de ha skäligt betalt? Jag mår illa när jag läser de sex sidorna i GP.
Maria Aparecida de Moraes Silva, professor i sociologi vid delstatsuniversitet i Sao Paulo, Unsep, har ägnat större delen av sin forskning till att undersöka arbetarnas situation. GP förmedlar följande av hennes siffror, uppgifterna gäller per dag:
Produktion per person: 12 ton, antal slag med macheten för att slå ner sockerrören: 9 700, antal rygg-och knäböjningar: 6 630, Vattenförlust: 8 liter, lön: 59 öre.
Vad brukar vi kalla sådant? Slavarbete, kanske. Vi tror att slavarbetet är avskaffat, men är det inte, det ser bara annorlunda ut. Förr var det öppet, nu är det dolt, ingen vill erkänna det. Förmännen tycker att de är besvärliga, trots att de arbetar med livet som insats.
Ett sista citat ur GP: ”En sockerarbetare studsar omkring som om han blivit biten av en skallerorm. En kollega rusar till undsättning och tar ner honom på marken. – Helvete, inte nu igen, skriker kollegan och försöker lugna grabben. En 18-årig gästarbetare med ring i örat, har fått kramp och måste hålla sig stilla så muskelsammandragningarna inte går mot hjärtat”.
Sten Tolgfors tycker att tullarna ska bort, så att vi kan få billigare etanol. På vems bekostnad? Att införa maskiner skulle göra etanolen mycket dyrare. Kanske den inte blir så mycket billigare än i Sverige, där vi har maskiner i överflöd.
Många med mig grät när vi läste artikeln i GP.
Anne Bengtsson
diakon, Gullbrandstorp
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR