Låt oss leka med tanken att Ikea skulle forma hela sin affärsstrategi utifrån övertygelsen att de sålde undermåliga varor och att ingen egentligen vill köpa dem, men att Ikea samtidigt var allas angelägenhet och att de måste vara alla till lags, även dem som inte handlar där. Jag tror inte att någon tycker att detta låter rimligt eller att det är en särskilt klok strategi. Ändå känns det som om det är så som Svenska kyrkan, framför allt från nationell- och stiftsnivå, tänker och agerar, skriver kyrkoherde Stefan Nilsson, Sundsvall.

Jag tror inte att det finns någon organisation där man så ofta ser och hör även högt uppsatta företrädare i missmodiga ordalag beskriva den egna organisationens struktur, renommé och förmåga att fullgöra sitt uppdrag. Detta samtidigt som det finns en syn på att alla måste vara med och alla måste vara nöjda. Ingen får känna sig utanför eller missnöjd.

Detta leder till att vi håller på att få en kyrka som inte står för något, som helt saknar gränser och vars starkaste drivkraft är rädslan att förlora medlemmar.

Jag tillhör inte dem som menar att det var bättre förr eller som tror att det finns en objektiv sanning som kyrkan äger. Men jag menar att vi ändå kan stå för vad vi är och gör. Vi behöver inte ängsligt se oss om över axeln vid varje beslut vi fattar. Och vi måste inte vara alla till lags.

Jag menar inte heller att kyrkan är ett företag eller helt kan jämställas med ett sådant. Men jag är övertygad om att vi kan lära av företag, föreningsliv och politiska organisationer om hur vi ser på vårt uppdrag och lojaliteten till den egna organisationen.

Tillfällen när denna problematik blir tydlig är vid kyrkliga handlingar, framför allt vigslar och begravningar. Där finns en föreställning om att kyrkan måste omfamna alla så till den grad att vi riskerar att sudda ut vår egen identitet som kristen kyrka. De flesta präster har nog någon gång hamnat i en situation där de upplever att det inte känns bra och att de helst skulle slippa. Det kan handla om orimliga krav på utformningen av gudstjänsten eller något annat, men vi vet att förväntan finns att vi ”är till för alla” och att alla ska bli ”nöjda kunder”. Vid sådana situationer finns ganska lite stöd att hämta från den egna organisationen eller kyrkans ledning. Om en församling säger nej, oavsett hur god anledning man har, kan man ge sig den på att det finns en annan församling eller enskild präst som ställer upp och som dessutom gärna vinner poäng på att visa hur ”öppen och tillmötesgående” man är. Detta skulle vara otänk­bart i andra organisationer där det faktiskt ställs krav på en viss lojalitet.

Svenska kyrkan är inte längre allas angelägenhet och alla förfogar inte över kyrkans uppdrag eller ordningar. Det gör vi som antingen är valda eller vigda. I ett pluralistiskt samhälle kan vi mycket väl bejaka Svenska kyrkans ”särskildhet” och sätta gränser för vad vi är och gör utan att för den skull mena att vi äger hela sanningen. De människor som vi i första hand ska rikta in oss på och ägna vår tid åt är de som vill vara med, de som svarar ja på vår inbjudan. Mission kan aldrig handla om att omfamna alla med ett ingenting, utan att erbjuda någonting som människor sedan själva får ta ställning till. Vi behöver släppa föräldrarollen gentemot människor.

Stefan Nilsson
kyrkoherde
Sundsvall