Syndar gör vi på ett eller annat sätt dagligen, stundligen. Snäser av ungen som bara frågar och frågar. Kniper föraktfullt ihop munnen när arbetskamraten frågar om råd. Tränger mig före någon i kön. Avvisar en förfrågan om hjälp med en "vit" lögn. Knuffar irriterat till någon i bussen som står för nära. Inte tänker jag närmare på det.

I början av mässan är det en bra övning att bli uppmärksam på vad jag håller på med. Det blir en övning i godhet. Det är det här syndabekännelsen är till för. Inte för att jag i självförakt, skam och ångest ska knyta ihop mig.
Att slopa syndabekännelsen i början av mässan är ett utslag av högmod och feghet. Vilka tror vi att vi är? Gud lika? Utan synd? Att syndabekännelsen skrämmer folk är inget skäl för att slopa den. Det är populistiskt och inte i överensstämmelse med kyrkans lära. Syndabekännelsen är en träning i att sluta synda, något vi aldrig kan göra helt och hållet. Men vi försöker ju och det är gott nog.
Syndabekännelsen är en träning i enkel vardagsödmjukhet. Syndabekännelsen är en påminnelse om Guds härliga generösa förlåtelse, en förlåtelse vi aldrig klarar av att göra själva. Vi vill ju inte förlåta något eller någon, absolut inte oss själva.

Vad prästen i stället ska göra i förberedelsen för syndabekännelsen är att berätta för församlingen vad synd är. Syndabekännelse är inte att smutskasta sig själv utan att se sig själv sådan man är. Att erkänna att jag gör fel fast jag vill göra rätt. Att komma ihåg att Gud ändå vet mina synder. Att han sörjer med oss. Och att han förlåter så som vi också ska förlåta, om vi bara kan.
Visst har vi av och till svåra synder att bekänna. Är det inte underbart att få bekänna dem, att bli tröstad av Guds förlåtelse? Det lindrar smärtan, skammen, skulden över det man gjort. Sedan när känslorna kring synden avklingat kan man börja på nytt. Och gör man om det …
 Ja, då har man möjlighet att ångra sig en gång till och en gång till bli förlåten och träna sig i godhet lite till.
I stället för att slopa syndabekännelsen i mässan borde man ha studiecirklar om vad synd är. De flesta, även präster, har en märklig krampaktig, skamfull ångesttro vad gäller synd. Med idéer om att man kan bli förtappad, vad nu det ordet betyder. En älskande Gud släpper inte någon. Arbeta bort de här idéerna i studiecirklar.

Låt oss få vara oss själva, människor som blir arga och elaka, människor som gör fel, människor som vill det goda men ofta inte kan. Låt oss i syndabekännelsen befria oss från onödiga skam- och skuldkänslor. Låt oss inse att vi är människor som längtar efter kärlek, rätt och sanning men inte kan klara det utan Guds hjälp.
Låt oss inse att när man gjort något dåligt så gör det ont i själen. Låt oss stå ut med den smärtan i stället för att dölja dem bakom skuldkänslor som inte leder någon vart utom möjligen till depression. Låt oss få öva oss i ödmjukhet, sanning och kärlek under syndabekännelsen och avlösningen.

Eva Basch-Kåhre
andlig följeslagare, psykoanalytiker,
psykiater