Begravningsgudstjänsten är i sin helhet en gudstjänst som behöver balansera den enskilde personens rätt till sina egna känslor och avskedstagande - och det allmänna, gemensamma behovet av trygghet, samhörighet och struktur.
En bra bit in i begravningsgudstjänsten, nära dess avslut, är det dags för de anhöriga att ta farväl. Avskedet kan göras på lite olika sätt – familjer kan ställa sig i en ring runt kistan,  man kan gå fram parvis eller en och en. Stämningen och formen för avskedstagandet varierar mellan olika begravningar och ofta finns lyhördhet för olika önskemål och situationer.

Vanligast är emellertid att man går runt kistan till dess huvudända så att man står med ryggen mot altaret och ansiktet mot församlingen.
Ibland händer det att människor blir nervösa och stressade i denna situation. Det viktiga, som ju är själva avskedet, kan komma att störas av en känsla av att vara synlig och kanske studerad av de församlade (även om de allt som oftast brukar titta bort).
Å andra sidan är det viktigt låta de anhöriga sörja och ta avsked öppet och gemensamt, inte minst i ett inåtvänt samhällsklimat, i vilket det inte känns helt legitimt att gråta öppet.

I båda fallen ingår den omslutande och samhörighetsskapande rörelsen när de anhöriga går runt kistan/ den avlidne.
Ponera att du kommer med en blomma för att ta farväl av en levande person: inte går du fram bakifrån/ ovanifrån - utan framifrån? Ansikte mot ansikte möter du den som skall gå ifrån dig och ansikte emot ansikte möter Gud oss människor i livet och i döden och i uppståndelsens stund. 
När jordfästning sker ute på kyrkogården tas avskedet från den avlidnes fotända, vilket innebär att den levande och den döde på ett symboliskt sätt står ansikte mot ansikte.

Ofta hänvisas till den ”pastorala omsorgen” i olika frågor. Det här är ingen ”stor” fråga.
Men jag har funderat över den ur olika synvinklar; praktisk, emotionell och teologisk. Ibland är det spännande att lyfta fram de små detaljerna som har med form att göra och söka efter deras innehåll. Gud omsluter naturligtvis hela kyrkorummet och dess olika riktningar, likaså hela mänskligheten och våra olika riktningar - och jag är nyfiken: vad finns det för olika förklaringar till hur seden för den vanligaste avskedsplatsen vid kistans huvudända har uppkommit?

Mika Wallander
präst i Svenska kyrkan