Frågan är då, vad gör kyrkan åt det? Hur bemöter man en avkristnad församling? Som det nu är anpassar man sig med fördel till det sociala samhället.Till det jordiska livets krims krams. Man ordnar bridgeaftnar och visar prosaisk film, man leker med både barn och  gamla, man gör som alla  andra gör. Men man gör inte med full effekt det man ska i kyrkan. Predika ordet. Gå före i trons kapell. Missförstå mig rätt.

Naturligtvis predikar ni, men gärna så kort som möjligt och  gärna efter formulär 1A. Och nu kommer jag till det viktiga och väsentliga –  ni talar inte så det hörs. Sällan eller aldrig hör man så många proffs tala så sällsport illa som i den svenska kyrkan. Talteknik är tydligen ingenting man ägnar tid åt i  den mångåriga prästutbildningen. Man hörs inte, mumlar och sluddrar. Men inte bara det, man pratar entonigt och utan dramatiska tillslag. Betänk ändå att man talar över texter som i sig är övermåttan dramatiska, men man vidarefordrar dem många gånger – alltför många – som om man läste sjörapporten i radion.

Jag lyssnar och för den delen också tittar på föredragshållare i tv:s kunskapskanal. Begåvade talare engagerar och gör komplicerade ämnen tillgängliga antingen jag vill eller inte. Knäpper inte över till nånting mera lättfattligt. Just det, så ska slipstenen dras. I kyrkan är ordet huvudsaken. Om då ordet inte förvaltas till allmänhetens bästa, inte hörs, inte når fram,  ja då är det för alltför många snart nog ingen idé att alls gå i kyrkan. Då väljer man kanske hellre att följa  gudstjänsten i tv. I sämsta fall kan man ju skruva upp ljudet till max.

Kaj Nohrborg
Limhamn