Men vad jag tycker är intressant är att Ludvig Lindelöf i Kyrkans Tidning nummer 29/30-12, sammankopplar de bibliska grundspråken som är prästens arbetsredskap med att leva i forntiden, att vara mossig och omodern. Istället är det min mening att den viktigaste nyckeln till att kunna vara en modern präst är just att ha en förståelse för vad som verkligen sägs i bibel­ordet, där kunskap i grundspråk och dess dåtida verkningsutrymme är omistligt. Då kan man möta människor, inte bara i ”pyssel och uppehållsrummet” på livets Emmausvandring, utan också på djupet, att som Jesus få deras hjärtan brinnande när Guds ord förkunnas. Anser man, som Ludvig skriver, att Bibelordet ”dött ut för ca 2000 år sedan”, så menar jag att det nog snarare beror på att man kanske hellre läser Karl XII:s bibel än grundtexterna. För att kunna tolka och förstå på ett modernt sätt måste vi ibland tillbaka till källan, utan mellanhänder.

I församlingen och dess arbetslag har vi en bred och fantastisk kompetens. Gillar vi populärmusik och litteratur så kan det vara mycket goda gåvor i vårt arbete. Men att byta ut bibelvetenskapen i prästutbildningen mot dessa ”ämnen” skulle vara att blanda ihop form och innehåll.
Då och då tror jag det kan vara sunt att (självklart utan värderingar) ta sig en funderare över vad som skiljer präst­yrket från fritidsledaren och kyrkan från diverse andra sociala organisationer.
Som präster i Kristi kyrka har vi nämligen på ett särskilt sätt del i Jesu programförklaring (Luk 4:18) och det främsta glädjebudet vi har att förkunna är just att Ordet har blivit och måste fortsätta att få bli till kött i människors hjärtan.