I mitt arbete som gymnasiepräst i Malmö är de enskilda själavårdssamtalen vanligt förekommande. Jag har aldrig varit med om att min absoluta tystnadsplikt har varit ett hinder i arbetet - tvärtom! Den absoluta tystnadsplikten blir en garanti för tilliten inför en första kontakt. Tryggheten som denna ram skapar öppnar möjligheter att våga tala om något som konfidenten annars inte haft mod att uttrycka. Prästens tystnadsplikt är därför ett unikt arbetsredskap som kan ge människor mod och styrka att gå vidare. Den absoluta tystnadsplikten hjälper konfidenten att föra samtalet vidare till någon som inte har absolut tystnadsplikt, eller att själv polisanmäla något som behöver polisanmälas. På många olika sätt kan dessa samtal hjälpa människor att bryta ett destruktivt mönster.

Ibland händer det att skolkuratorer och skolsköterskor ifrågasätter den absoluta tystnadspliktens möjligheter i samhället. Vissa tycker att anmälningsplikten bör gälla för alla, och självklart är den ett viktigt verktyg i samhället.
Samtidigt finns det situationer där elever väljer att avstå från att säga något överhuvudtaget till kuratorn/skolsköterskan och istället fortsätter att bära en svår upplevelse inom sig i rädsla för att bli avslöjade, utlämnade eller anmälda innan de själva är beredda att berätta för andra. Många kuratorer/skolsköterskor vittnar om elever som vänt i dörren av rädsla när de förstått anmälningspliktens innebörd. På så sätt blir eleverna lämnade i sin tystnad, vilket kan få katastrofala följder.
Samarbetet som skolhälsovården och kyrkan utvecklade ledde till en förändrad syn på prästens roll och den absoluta tystnadsplikten sågs som ett viktigt komplement. Det ökade professionaliteten då man valde att ta alla elever på allvar.

Det är bra att de flesta som arbetar med så kallade människovårdande yrken har den viktiga anmälningsplikten, men det är också nödvändigt att det finns en samhällsinstans som har anmälningsförbud.
På så vis kan vi tillsammans i samhället hjälpa många fler människor att våga tala om det som tynger och riskerna att bli lämnad ensam minskar. Tystnadsplikten handlar aldrig om att t ex skydda några brottslingar eller låta offer stanna kvar i en kränkningssituation. Tystnadsplikten är ju istället en hjälp att låta samtalet starta så att läknings- och helandeprocessen kan komma igång.

När en konfident söker upp en präst för att anförtro sig finns alltid en inneboende drivkraft om önskad förändring. Denna drivkraft är en viktig grund för det kommande arbetet.
Utnyttjandemöjligheterna som Rimborg talar om är teoretiska, han räknar inte med drivkraften till förändring. Om vi arbetar med drivkraften behöver vi inte fokusera på de teoretiska farhågorna om utnyttjandemöjligheter.
Samtidigt behövs det stor kunskap och kreativitet när präster får höra om våld och destruktivitet för att ett gott arbete ska leda vidare till den nödvändiga utvecklingen. Det är därför av stor vikt att präster har en omfattande utbildning i själavård kombinerat med grundläggande kunskaper om psykologiska processer. Prästen får i de svåra mötena en härbärgerande roll och måste därför ha goda redskap att inte överge konfidenten på något plan.

Samtidigt har vi i kyrkan idag ansvaret att se över hur prästers tystnadsplikt kan fungera ännu bättre i samhället. Vi bör t ex utreda möjligheterna för präster att få handledning i särskilda självavårdsärenden. Ett sätt skulle kunna vara att konfidenten kan gå med på att prästen får ta emot handledning av tredje part. Det skulle säkert inte vara några problem då tilliten och förtroendet växer sig starkare efter återkommande själavårdssessioner.

Albin Davidsson
Gymnasiepräst i Malmö/
Komminister i Möllevången-Sofielunds församling,
Svenska kyrkan