Jag vet att det finns teologiska argument för syndabekännelsen. Jag har själv studerat teologi i flera år och kan argumenten utan och innan. Ändå möter mig den gamla tjuriga kärringen varje söndag, och jag tror inte jag är ensam om denna bild.

Även om jag uppfattar Gud som en gammal kärring i syndabekännelsen, så tror jag snarare att den har att göra med en gammaldags fadersgestalt, där fel-
steg ska bekännas och eventuellt förlåtas för att man åter ska accepteras. På så sätt upprätthålls familjens heder. Detta kanske tidigare var en bild av kärlek.
Men den typ av fadersgestalt som syndabekännelsen gestaltar påminner i dag framförallt om Emils pappa, som skriker”förgrymmade unge” efter sina barn. Är det den Gudsbild vi vill förmedla? Omvärlden förändras och då måste också våra bilder förändras.

Jag kan själv inte komma på någonting som mina barn skulle kunna göra för att få mig att sluta älska dem. Är jag mer kärleksfull än Gud? Är Gud så mycket mindre än mig?
Trots min egen negativa inställning till syndabekännelsen tycker jag att det är upp till varje församling att avgöra om den ska användas.

Slutligen vill jag konstatera att jag fastnade för samma stycke som Tomas Ekstrand i Kyrkans Tidning nummer 19/2010 i handboksgruppens förslag, med den skillnaden att jag tyckte det var en utmärkt formulering: ”Det är viktigt att inget i gudstjänsten, till exempel en obligatorisk inledande bön om förlåtelse och förlåtelseord, antyder att människans synd skulle vara ett hinder som först måste undanröjas för att relationen med Gud skall kunna återupprättas. Försoningens gåva kan på detta sätt skymmas. Det är som sårbara människor med brustna liv vi får vara inför Gud...”

Jonathan Dahlberg
förtroendevald Linköpings
Ryds församling