Inför och under 50-årsjubileet av kvinnans rätt till prästämbetet har många föreläsningar och seminarier hållits runtom i landet. Artiklar har skrivits och samtal har pågått. Kvinnor som vigts till präster under dessa decennier har porträtterats, vi har fått ta del av deras kamp och heliga iver, deras historiska bakåtblickanden och deras visioner. Allt gott och väl, så långt.
Emellertid undrar jag hur det är ställt med systerskap kontra broderskap i Svenska kyrkan?
Grupper, föreningar och sammankomster är viktiga när de har till syfte att stärka, medvetandegöra, inspirera, lyfta fram, debattera. Men vad händer när grupper blir introverta? Ja, vad sker egentligen när männen exkluderar kvinnorna? Och vad händer när kvinnorna utesluter männen?
Att samhället, under historiens gång, varit – och till viss del fortfarande är – patriarkaliskt, är ingen nyhet. Och det är också ett arv vi alla i någon form bär med oss i våra liv, och inte sällan fortfarande överför till våra barn, medvetet eller omedvetet. Därför är det naturligtvis viktigt att också framhålla det, för att påminna om de förändringar i synsätt, attityd, värderingar, som fortfarande behöver göras.
Men när vet vi egentligen vem som utesluter vem, i kyrkans värld?
Vilka kommer på begravningen när det i dödsannonsen står att den ”sker i kretsen av närmast sörjande”? Vem avgör vilka som är ”närmast sörjande”? Alla förstår ju vad som egentligen menas, och just därför känner sig många, ofrivilligt, uteslutna ur den kretsen. Trots att det borde vara tvärtom.
I Västerås stift kunde man räkna antalet närvarande män på ena handens fingrar. Det var föreläsaren och några till. Var fanns alla ni övriga män som faktiskt stödjer kvinnopräster, som varit med och deltagit i framåtskridandet för kvinnors rätt till prästämbetet? Hade ni inte tid? Eller har ni avlidit... ?
På 1980-talet blev Kjell Ove Nilsson domprost i Göteborgs stift. Bertil Gärtner, rikskänd bland annat som motståndare till kvinnopräster, var biskop. Nilsson stod för det motsatta, han var engagerad förespråkare, och sattes därför av regeringen att verka som domprost under Gärtner. Medierna, som alltid ska dramatisera allting, benämnde honom som ”Regeringens torped” i en artikel. Nilsson arbetade under motstånd för blivande kvinnoprästers rätt, följde till exempel med dem till andra stift så de kunde bli prästvigda där. Han blev hårt ansatt, men kämpade på. Jag tror inte många avundades hans uppgift.
Inför 50-årsjubiléet verkade ingen ha tänkt på att det skulle vara intressant att få lyssna till en sådan persons erfarenheter av att verka i motvind – för kvinnors rätt till prästämbetet – i ett stift som jämte Växjö stift fortfarande har lägst andel kvinno-
präster. Hur tänkte man då, undrar jag? Handlar det om exkluderande, ett introvert synsätt eller bara obetänksamhet?
Vem utesluter vem?
Maria Flink
Västerås stift, prästvigd i
gamla goa Göteborg
Grupper, föreningar och sammankomster är viktiga när de har till syfte att stärka, medvetandegöra, inspirera, lyfta fram, debattera. Men vad händer när grupper blir introverta? Ja, vad sker egentligen när männen exkluderar kvinnorna? Och vad händer när kvinnorna utesluter männen?
Att samhället, under historiens gång, varit – och till viss del fortfarande är – patriarkaliskt, är ingen nyhet. Och det är också ett arv vi alla i någon form bär med oss i våra liv, och inte sällan fortfarande överför till våra barn, medvetet eller omedvetet. Därför är det naturligtvis viktigt att också framhålla det, för att påminna om de förändringar i synsätt, attityd, värderingar, som fortfarande behöver göras.
Men när vet vi egentligen vem som utesluter vem, i kyrkans värld?
Vilka kommer på begravningen när det i dödsannonsen står att den ”sker i kretsen av närmast sörjande”? Vem avgör vilka som är ”närmast sörjande”? Alla förstår ju vad som egentligen menas, och just därför känner sig många, ofrivilligt, uteslutna ur den kretsen. Trots att det borde vara tvärtom.
I Västerås stift kunde man räkna antalet närvarande män på ena handens fingrar. Det var föreläsaren och några till. Var fanns alla ni övriga män som faktiskt stödjer kvinnopräster, som varit med och deltagit i framåtskridandet för kvinnors rätt till prästämbetet? Hade ni inte tid? Eller har ni avlidit... ?
På 1980-talet blev Kjell Ove Nilsson domprost i Göteborgs stift. Bertil Gärtner, rikskänd bland annat som motståndare till kvinnopräster, var biskop. Nilsson stod för det motsatta, han var engagerad förespråkare, och sattes därför av regeringen att verka som domprost under Gärtner. Medierna, som alltid ska dramatisera allting, benämnde honom som ”Regeringens torped” i en artikel. Nilsson arbetade under motstånd för blivande kvinnoprästers rätt, följde till exempel med dem till andra stift så de kunde bli prästvigda där. Han blev hårt ansatt, men kämpade på. Jag tror inte många avundades hans uppgift.
Inför 50-årsjubiléet verkade ingen ha tänkt på att det skulle vara intressant att få lyssna till en sådan persons erfarenheter av att verka i motvind – för kvinnors rätt till prästämbetet – i ett stift som jämte Växjö stift fortfarande har lägst andel kvinno-
präster. Hur tänkte man då, undrar jag? Handlar det om exkluderande, ett introvert synsätt eller bara obetänksamhet?
Vem utesluter vem?
Maria Flink
Västerås stift, prästvigd i
gamla goa Göteborg
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR