Enhetskyrkan lever kvar sedan enhetssamhället passerat bäst före-datum för länge sedan. Åtminstone hos tjänstemän i Uppsala. Påståendet kanske är att hårdra ett uttalande från Gunnar Sjöberg i Kyrkans Tidning i påskveckan, nummer 16/14. Gunnar Sjöberg titulerar sig Svenska kyrkans kommunikationschef. Mera exakt titulatur torde väl vara kommunikationschef vid kyrkokansliet. Man kan annars luras in i uppfattningen att det finns en kommunikationschef som ansvarar för och har mandat för hela Svenska kyrkan.

– Det är viktigt att vi framträder som en enda kyrka, säger han.

Artikeln handlar om en gemensam så kallad gratis annonstjänst för församlingarna. Ambitioner att sänka kostnadsnivåer är alltid värda beröm. Men jag blir alltid misstänksam när man från stift eller nationell nivå påstår att det blir gratis för församlingarna. I en mening kan det vara riktigt. Men någon måste betala. Vi tar det på stiftsavgiften, säger stiften. Så får den enskilde församlingsmedlemmen betala kalaset. Vi tar det på nationella nivåns konto hävdar andra. Men varifrån kommer den nivåns intäkter? De kan väl inte uteslutande komma från finurliga finansiella transaktioner och spekulation i etiskt korrekta värdepapper? Det gäller gemensam informationsplattform som gemensamt administrativt system. Gratis för församlingarna? Det påstås så. Frestelsen är stor för församlingen att acceptera. Men någon annan måste betala och i förlängningen är det den enskilde medlemmen.

Svenska kyrkan är tacksamt nog inte bara en Svenska kyrkan. Den är en Svenska kyrkan bestående av olika pastorat med skiftande församlingar med en mångfasetterad profil. Det är inte konformitet och riktlinjer från varken Uppsala eller stiftsstäder som skapar den svenska kyrkan. I stället är det mångfald, lokalt anpassad, liksom olika teologiska tolkningar och skiftande strategier som utgör den levande församlingen i det självständiga pastoratet.

Svenska kyrkan är alls ingen koncern utan består av egna juridiska enheter. Svenska kyrkan är ingen McDonalds eller Lidl där allt är konformt och produkterna näst intill identiska med gemensam inköpschef. Svenska kyrkan består av demokratiskt valda kyrkofullmäktige i demokratiskt styrda församlingar.

Att då tala om ett gemensamt varumärke är ingen god ambition. Svenska kyrkan har till skillnad från Seven Elevens butiker eller O’Learys restauranger inget mandat att styra upp profilen, anpassa produkten eller ha synpunkter på den teologiska tolkningen. Vi är ingen franchiseorganisation.

Inte ens gudstjänstordningen i dag stipulerar enhetlighet, utan tvärtom fri lokal variation. Ett sådant förhållningssätt präglar inte en koncern. Tagga därför ner ambitionerna att från Uppsala försöka styra en demokratiskt organiserad kyrka. Kom ihåg att vi har val vart fjärde år där medlemmen själv är myndig att bestämma.

Uppmuntra mångfalden och var stolta över att Svenska kyrkan har en flerfaldig profil. Ett varumärke måste vårdas. För att vårda ett varumärke krävs tydliga beslutsmandat. Det finns inte på nationell nivå därför att vi har den fria organisationen.

Svenska kyrkan består av och lever genom pastorat och församlingar. Stift och nationell nivå är förhoppningsvis stöd till denna bas och borde kunna vara en tankesmedja som förstärker pastoratens resurser. Förutsatt att stift och nationell nivå är medvetna om Svenska kyrkans mångfald och organisatoriska struktur.

Lars T Gåreberg
Ledamot av kyrkomötet, 1:e vice ­ordförande i Stiftsfullmäktige ­Göteborg (POSK) och kyrkoherde
i Råda pastorat, Mölnlycke