Med anledning av den pågående uppföljningen av Durbankonferensen samt resolutionen mot förtal av religioner som antogs 26 mars, kan man verkligen fråga sig vart FN är på väg.
Hur kan det vara möjligt att FN:s råd för mänskliga rättigheter har blivit ett forum för raka motsatserna till innebörden av dess namn? Odemokratiska medlemsstater arbetar systematiskt för att undergräva den deklaration om universella mänskliga rättigheter som ligger till grund för FN:s organisation. Det är dags att vi i Sverige och Europa vaknar upp och inser hur det står till.

Många människor har nog en glorifierande bild av FN som organisation. Under skoltiden studeras världssamfundets enande och den utveckling som ledde fram till FN-deklarationen om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och andra milstolpar i det internationella fredsarbetet. Hjältar som Dag Hammarskjöld och de goda tankar som fanns kring FN är det man lär sig om och har med sig när medierna rapporterar från högkvarteren i New York.
Och självklart är FN i många avseenden värt uppriktig uppskattning, både för de initierande fredsbevarande åtgärder som grundade samfundet och de hedervärda insatser som görs i dag på flera håll i världen. Människor som Dag Hammarskjöld och Kofi Annan har verkligen bidragit till en positiv utveckling.

Men mycket har hänt sedan FN:s bildande 1945, och det är uppenbart att inte allt är i positiv bemärkelse. Jag är övertygad om att de klara övertramp av mänskliga rättigheter som skett i UNHRC:s verksamhet under de senaste 10 åren är tvärt emot rådets grundare Kofi Annans intentioner. Den konferens som anordnas i Genève 20–24 april i år är en uppföljare till den konferens i Durban, Sydafrika, som 2001 anordnades av UNHRC och som skulle vara en konferens mot rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans. Konferensen kom att bli en skamfläck i FN:s historia. Vissa stater och organisationer drivna av antisemitism och rasism, kapade agendan fullständigt. Demonstrationer åtföljde konferensen där det skanderades ”Död åt judarna”, och den deklaration som de icke-statliga organisationernas forum antog betecknade Israel som en apartheidstat och uppmanade FN att åter anta den ökända resolution 3379, som klassar sionism som rasism. Hatet mot Israel fick ett synnerligen starkt genomslag. Det är oerhört tråkigt och anmärkningsvärt att detta blev följden av en konferens mot rasism.

Stark kritik har riktats mot konferensen och mot uppföljarkonferensen som nu pågår, vilken befaras få samma rasistiska inriktning. Stark kritik har även riktats mot den resolution mot förtal av religioner (”defamation of religion”) som UNHRC antog 26 mars. Religionskritik ska alltså betraktas som ett brott. Kritiken mot detta var samlad från över 200 ideella organisationer, såväl kristna och muslimska som sekulära.

Att inte få kritisera religioner ter sig i det närmaste som en helt absurd inskränkning av yttrandefriheten. Alla människor har rätt att uttrycka sina åsikter om religiösa, filosofiska, politiska eller andra åskådningar. Även om en resolution inte är bindande så kan den legitimera auktoritära regimers förtryck av yttrandefrihet och åsiktsfrihet. När en resolution antas ger det stor uppmärksamhet i medierna runt om världen och en resolution ses dessutom som ett konsensusbeslut inom världssamfundet.

Utvecklingen inom FN och det som sker i FN:s regi är anmärkningsvärt och skrämmande. Det som skedde 2001 i Sydafrika får inte ske igen, det är ett hån mot allt vad mänskliga rättigheter och demokrati heter. Vi måste omvärdera vår bild av FN och förankra den i verkligheten. Allt som FN gör är inte bra, och när antidemokratiska krafter får utrymme måste man våga protestera.
Om de organisationer, organ och sammanslutningar som är bildade med syftet att verka mot destruktiva krafter som rasism, antisemitism och icke-demokratisk utveckling, i själva verket börjar främja dessa krafter, vem ska då verka för fred och demokrati? Det är denna osäkerhet som är det mest obehagliga och upprörande och som vi måste bekämpa med all kraft som finns i samhället. Både det offentliga, medierna, och medborgare i en demokrati måste ta sitt ansvar och se allvaret i detta.

Annelie Enochson
riksdagsledamot (KD)