Vem har bestämt att ta bort Stendahl-professuren?

Alexander Maurits uppfattar vårt inlägg som ett ”uttryck för medmänsklighet”. Vi uppfattar medmänsklighet som viktigt i all mellanmänsklig dialog, också den interreligiösa. Att den för närvarande verkar fattas på det Svenska teologiska institutet, om man ska döma efter hur Jesper Svartvik behandlades, oroar oss. 

Det blir inte bättre av att omständigheterna som lett till att Jesper Svartvik lämnat Krister Stendahl-professuren fortfarande är oklara, och att ingen ansvarig verkar vilja bringa klarhet. Snarare har de motstridiga beskrivningarna av vad som verkligen hände blivit fler. Den första frågan förblir därför:  vem har fattat beslutet att Krister Stendahl-professuren ska upphöra? Är det kyrkostyrelsen-kyrkokansliet som avslutat samarbetet kring professuren? I så fall varför? 

Erika Brundin skriver att ”Svenska Teologiska Institutets fortsatta uppdrag är att vara en spetsverksamhet för judisk-kristen dialog med lång erfarenhet, god kompetens och ett gediget nätverk av lokala och internationella experter” (Kyrkans Tidning nummer 44/18). För oss tyder inte upphörandet av  professuren i religionsteologi på prioritering av ”spetsverksamhet”. 

Jesper Svartvik förkroppsligar just ”lång erfarenhet, god kompetens” och han har verkligen ”ett gediget nätverk av lokala och internationella experter”. Hur kan verksamheten ”fortsätta som tidigare”, med direktor Maria Leppäkaris ord, när en gedigen resurs som en professur upphör och en välkänd expert som Jesper Svartvik inte längre är knuten till Institutet? 

Det faktum att Jesper Svartvik varit här i Jerusalem i nästan ett decennium har medfört att relationer och vänskapsförhållanden skapats. Relationer är centrala när det gäller religionsdialog. Dialog skapar vänskapsband och vänskap över religionsgränserna för dialogen framåt. 

Vår oro begränsar sig dock inte enbart till hur Jesper Svartvik blivit behandlad på STI. Affären har också satt igång en diskussion kring Svenska kyrkans vision kring dialogen med det judiska folket. Den andra frågan vi ställer oss är därför: hur vill Svenska kyrkan i framtiden förvalta dialogen? Vilken är er vision för STI:s framtid? På vilket sätt ingår avslutandet av samarbetet kring Stendahl-professuren i den långsiktiga strategin? Vilka teologiska överväganden ligger bakom dessa beslut?

Dokumentet ”Guds vägar” har funnits i 17 år. Det räcker dock inte med att dokumentet existerar. Ett dialogdokument är en plattform, en början på något, inte bara ett papper till vars existens man hänvisar när frågan ställs hur det går med den judisk-kristna dialogen. Processen och samtalet måste fortsätta. Ett ”förpliktigande att motarbeta antisemitism” som Erika Brundin hänvisar till är självklart en utmärkt början. 

Men den judisk-kristna dialogen har också (utan att därmed förringa annan dialog), andra utmaningar som övrig religionsdialog saknar. Insikten om det har tidigare varit en styrka på STI.  Ersättningsteologiska tongångar hörs fortfarande alltför ofta i svenskkyrkliga sammanhang, vikten av att motverka dem kan knappast överskattas. ”Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet”, slår Guds vägar-dokumentet fast.  

En annan viktig fråga i dialogen måste vara inställningen till den samtida judendomen här i Israel. Om judar har rätt att ”bli hörda och förstådda”, som Jesper Svartvik formulerade det här i Kyrkans Tidning häromdagen, om Krister Stendahls princip om självdefinition ska respekteras, går det att inte bortse från den judiska staten och dess betydelse i nutida judisk teologi. 

Sara och Ophir Yarden
Noomi Stahl
Eva Odrischinsky