Har judar rätt att bli hörda och förstådda?

Jesper Svartvik professor i religionsteologi (2009–2018), präst och författare

I dokumentet Guds vägar slås fast att ”Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet.” Talar vi i Svenska kyrkan om judendom och judenhet så att vi lever upp till denna utfästelse? frågar Jesper Svartvik

Mycket ska man höra innan öronen faller av. Att det, som STI:s direktor påstår, skulle ha varit mitt eget initiativ att under kort tidsdräkt i våras tömma mitt hem i Jerusalem och skicka mina ägodelar till Lund är en osanning: det vet mina vänner i Jerusalem som bistod mig under några hektiska dagar, det vet mitt fackförbund Saco, och det vet min prefekt.

Nej, nu står i stället en annan fråga i centrum. Bo Sandahl – som inte bara är domprost i Lund utan även ordförande för den världsvida organisationen Samarbetsrådet för judar och kristna, och därmed värd för dess internationella konferens sommaren 2019 i Lund – skriver i sin artikel om Guds vägar. Detta inomkyrkliga samtalsdokument antogs av kyrkomötet 2001, men det har dessvärre knappast lett till omfattande samtal inom Svenska kyrkan. 

Sandahl anser att Guds vägar behöver revideras, och det kan ligga en del i det, men min egen uppfattning är att dokumentet kan och bör förbli vad det är, nämligen Svenska kyrkans första stapplande steg mot en teologi som ger uttryck för respekt för det judiska folket. Utmaningen idag är att utveckla dokumentets viktigaste formuleringar och konkretisera dess mest fundamentala ställningstaganden. Det är, kort sagt, dags att utlägga vad dokumentets viktigaste mening innebär: ”Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet.” Talar vi i Svenska kyrkan om judendom och judenhet så att vi lever upp till denna utfästelse? Min uppfattning är alltså att Guds vägar inte ska korrigeras utan snarare borde kompletteras med nya texter – såsom budskapet i det romersk-katolska dokumentet Nostra Aetate, antaget under Andra vatikankonciliet 1965, har förtydligats i senare texter.

När STI:s inriktning diskuteras talas det ofta om dess ramprogram, som har förändrats så att den judisk-kristna dialogens särskilda utmaningar och möjligheter inte längre markeras. Men hellre än att dröja vid ramprogrammets formuleringar vill jag nu ägna mig åt konstverket i ramen. Vilka är den tavlans viktigaste motiv? Jag menar att det handlar om relevans och respekt. 

För det första är den judisk-kristna dialogen ständigt relevant. Mötet med den judiska traditionen är inte den största frågan för alla kristna, men det är den första frågan. Alla kristna – utan undantag, vare sig vi identifierar oss med de orientaliska, ortodoxa, katolska eller reformerade traditionerna – behöver ständigt reflektera över förbundet mellan Guds Israel och Israels Gud, över förhållandet mellan Gamla testamentet och Nya testamentet, och över relationen mellan judar och kristna. 

För det andra behöver vi reflektera över relationen mellan judar och kristna för att försäkra oss om att vi ger uttryck för en respekt för den tradition som har gett oss den kristna teologins modersmål: bibeltexterna. Den judiska sångskatten har vi kristna gjort till vårt eget rop. Psaltarpsalmerna ger oss ett språk för att uttrycka förundran och besvikelse, uppgivenhet och förtröstan. Men framgår det av vår sång att vi har fått dessa dyrbara pärlor, detta bönens radband, av det judiska folket? 

Boken om begynnelsen – Första Moseboken – är sedan två tusen år också kristnas berättelse som ger oss ett språk att uttrycka vad det är att vara människa (hebr. adam) och vad livet är (Evas namn på hebreiska, chawwah, betyder just ”liv”). Förstår vi hur förunderligt det är att vi kan sjunga ”Med Abraham är du och jag kamrat” (Sv.Ps. 396:2)?

Den judiska Berättelsen med stort B – Andra Mosebokens skildring av befrielsen från slaveri och vandring till förbund och frihet – har vi gjort till vår när vi går in i Stilla veckans skeende för att be och bekänna att vi tror att Gud kan komma oss till mötes även i den yttersta utsattheten och den förnedring som korsfästelsen representerade. Men hur är det med exodusmotivets copyright? Anger vi källan tillräckligt tydligt? Är vår framställning försedd med fotnoter? Inser vi att det inte bara är vi som firar påsk?  

Dialogen med det judiska folket är alltså ständigt relevant och kan uppöva vår respekt för människor av annan tro. Många av mina studenter under de gångna tio åren vittnar om att dialogen kan få omvälvande konsekvenser för den egna tron. 

Kanske är dialogens allra viktigaste fråga denna: Har judar rätt att bli förstådda? Om de inte har det kan vi fortsätta skriva och förkunna, läsa och be som om judar inte finns. Men nu finns de, och om de har rätt att bli förstådda förändras allt. Frågan förblir alltså: har judar rätt att bli förstådda? Eller, annorlunda uttryckt, har judar rätt att bli hörda? Om svaret är ja, blir uppmaningen: ”Hör, du som har öron att höra med.”

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Jesper Svartvik, professor i religionsteologi (2009–2018), präst och författare

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.