Under hösten har verksamheten på Svenska teologiska institutet i Jerusalem debatterats i Kyrkans Tidning. Det har uttryckts en oro över att STI:s grundläggande inriktning mot judisk-kristen dialog kommer att ändras som en följd av att professor Jesper Svartvik har kommit överens med Lunds universitet om att avsluta sin tjänst. Det senaste inspelet i denna debatt kommer från Göran Larsson, tidigare direktor på STI (KT 3/1).

Som företrädare för kyrkostyrelsen uppskattar vi att det finns ett engagemang för verksamheten på STI. Debattörerna på olika sätt har lagt fram argument för att den judisk-kristna dialogen är avgörande för både institutet och Svenska kyrkan. 

Vi håller med och kan bara upprepa det som redan Nämnden för Svenska kyrkans mission (SKM) formulerade år 1998:

”STI ska vara en plats där Svenska kyrkan utvecklas och fördjupas i frågan om kristnas möte med människor av annan tro, särskilt mötet med judendomen; tillsammans med samarbetspartner från den världsvida kyrkan fördjupar sin ekumeniska och teologiska reflektion; söker kunskap om kristendomens historiska, religiösa och kulturella rötter; söker kunskap om religionernas plats i de politiska konflikterna i regionen.”

Detta övergripande uppdrag för STI ligger fast och bekräftas i den strategiska plan som gäller för institutet. Det tar sig uttryck i kurser av både akademisk, fortbildande och folkbildande karaktär, i internationella kurser samt i lokala program och i utveckling av lokala judisk-kristna kontakter.  

Vi håller inte med Göran Larsson om att STI inte längre är ett akademiskt forsknings- och utbildningsinstitut med fokus på judaistik, bibelvetenskap och relationer mellan judar och kristna. 

I de pågående samtalen mellan Svenska kyrkan, Lunds universitet (företrädda av Centrum för teologi och religionsvetenskap) och Lunds missionssällskap, om fortsatt samarbete utgör den judiskt-kristna dialogen i synnerhet och inter-religiösa dialoger i allmänhet, centrala utgångspunkter för ett nytt samarbetsavtal. Ett antal akademiska kurser inom dessa ämnesområden är redan inbokade, i samarbete med Lunds universitet, för både 2019 och 2020.  

Den judisk-kristna dialogen kommer alltid att ha sin givna plats på STI vilket motiveras än mer av det rådande samhällsklimatet, där antisemitismen är ett reellt och växande problem. Vi vill även framhålla att STI också rymmer dialoger med muslimska företrädare.

Institutet har ett stort antal kurser för förtroendevalda och anställda i Svenska kyrkan – och även för internationella samarbetspartner – om exempelvis religionernas roll i de konflikter som utspelar sig i Israel och Palestina och i regionen. I samarbete med Chester University ges akademiska poänggivande kurer i judaistik och Helsingfors universitet har en kurs om exegetik och arkeologi på STI. 

Efterfrågan på STI:s kurser är större än på många år, vilket visar att institutets personal och dess direktor, TD, docent Maria Leppäkari, har skapat ett gott renommé för institutet både i Sverige, internationellt och i Jerusalem. 

Levande religionsdialog och religionsmöten är av oerhört stor vikt i vår samtid när stereotypa bilder av den ”andre” får fäste och där intoleransen mot oliktänkande och minoriteter vinner terräng. STI:s uppdrag är viktigare än någonsin. Vi hyser stor tillförsikt till den fortsatta utvecklingen av institutet och räknar med att det goda samarbetet mellan Svenska kyrkan och Lunds universitet kommer att utvecklas och blomstra även i framtiden. 

Wanja Lundby-Wedin 
1:e vice ordförande, kyrkostyrelsen

Daniel Tisell 
2:e vice ordförande, kyrkostyrelsen

Så var det dags för en ny process med sammanläggningar i Stockholms innerstad. Processen med att lägga samman församlingarna i Norrmalm tillsammans med Domkyrkoförsamlingen har efter många år uppenbarligen gått i stå och det är dags för plan B. 

Nu ska Domkyrkoförsamlingen delas upp och Domkyrkan med Gamla stan föras till ett pastorat med Maria Magdalena och Högalids församling. Indelningsbeslutet för Norrmalm står kvar och på Södermalm föreslås Sofia och Katarina församling läggas samman. Svarte Petter i leken är Domkyrkoförsamlingen som med sina få församlingsbor har svårt att bekosta fastighetsförvaltning och verksamhet.

Flera av de berörda församlingarna delar dock inte stiftsstyrelsens syn att sammanläggningar skulle leda till bättre församlingsverksamhet. De utredningar som gjorts omkring innerstaden har till stor del handlat om personal- och fastighetskostnader samt om svårigheter att få förtroendevalda. Den pastoralteologiska analysen är mager och bygger på en kyrkosyn där församlingarna producerar verksamhet som medlemmarna ska konsumera. 

Det har de senaste åren skett ett stort antal sammanläggningar av församlingar och flertalet av dessa har varit nödvändiga. Församlingar med få tillhöriga behöver ta hjälp av varandra för att klara sig. Men för stora och medelstora församlingar så är frågan om sammanläggningar verkligen innebär rationalisering och ökade medel till kärnverksamheten. 

Några större och kvalificerade undersökningar som påvisar detta har inte gjorts. Det vi vet är att kyrkoherdar och domprostar i exempelvis storpastoraten Malmö, Lund och Västerås fått sluta. En inte helt okvalificerad gissning är att avsluten föregåtts av maktstrider mellan de olika skikten i pastoraten. Vi kan också se att få söker kyrkoherdetjänster i de större pastoraten, troligen av självbevarelsedrift. Till detta kan läggas de undersökningar som visar att anställda medarbetare i högre grad drabbats av ohälsa i samband med sammanläggningar.

De perspektiv som behöver föras in i samtalen om sammanläggningar handlar om kyrkosyn och pastoralteologi. En församling är något mer än ett kontor för de anställda, något mer än fastighetsförvaltning eller en ”kulturbärande institution” med ett kyrkoråd. En församling är ett nätverk av relationer där vi tillsammans arbetar med att sprida det glada budskapet och verka för Guds rike. 

Därför behöver kyrkoherde och kyrkoråd finnas nära församlingsborna. Ser vi ut över världen så kan vi se att modellen för nästintill alla kristna kyrkor är att församlingar verkar lokalt bland människor. Församlingen är till sitt väsen en samling av människor – en gudstjänstfirande gemenskap. Den svenskkyrkliga modellen där ett stort antal anställda servar församlingsborna är unikt och sannolikt dessutom en parentes i vår kyrkohistoria.  

Det finns i vårt samhälle en övertro på stordrift som även drabbat Svenska kyrkan. Sofia församling var i samverkan med övriga församlingar i Södermalms kontrakt 2013-2016 pilotförsamlingar för GAS Gemensam Administrativt stöd – ett projekt drivet av Svenska kyrkans nationella nivå. Det visade sig inte vara så lätt att samverka församlingarna emellan men vi hade också stora problem med GAS och dess administrativa system. Systemen var inte anpassade efter församlingarnas behov och kommunikation och support sköttes på ett undermåligt sätt. 

Den ekonomiska redovisningen blev allt mer eftersatt tills vi äntligen kunde lämna projektet. För lönehantering anlitade vi Stockholms stifts servicebyrå men efter en tid med alltför många felaktiga löneutbetalningar och bristande kommunikation lämnade vi även servicebyrån.

Vår slutsats var att GAS och servicebyrå inte alls ledde till rationalisering utan tvärtom till ökad administration. Inte heller här tycks de stora och kostsamma satsningarna på GAS och servicebyråer undersökts och utvärderats.  

Parallellt med satsningarna på stordrift så ser vi nu hur ett antal företag eller församlingar i samverkan specialiserar sig på att erbjuda församlingar tjänster. Ett alternativ till stora enheter med central administration skulle därför kunna vara mindre och kostnadseffektiva enheter som köper in tjänster. När man köper tjänster är man kund, man kan ha kontroll på kostnader och man kan byta firma när det inte fungerar. 

Låt oss därför behålla våra lokala församlingar och låt oss se på andra lösningar än de nu föreslagna. Skulle exempelvis Katarina församlings blomstrande gudstjänstliv med flest gudstjänstdeltagare i landet kunna leva vidare på samma sätt i en större organisation? Låt oss satsa på de lokala gudstjänsterna och verksamheterna och på fler aktiva medlemmar och ideellt engagerade. Då kan vi sannolikt även lösa problemet med att få förtroendevalda. 

Vad gäller Domkyrkoförsamlingen så är det dags att lämna stelbentheten i principen att församlingens verksamhet ska bäras av församlingsborna. Som domkyrkoförsamling i ett stort stift och i landets huvudstad och maktcentrum så har Domkyrkoförsamlingen en särställning.

En plan C skulle kunna innebära att församlingarna solidariskt låter en större del av stiftsavgiften bekosta verksamheten i Domkyrkoförsamlingen. Det skulle sannolikt vara billigare än alla kostnader, all energi och eventuella maktkamper som krävs för sammanläggningar och omorganisation av församlingar i innerstaden.